20 Oktober
Idag är det fem år sen du lämnade oss. Jag känner mig fortfarande lika tom och övergiven som jag gjorde då.
Det är konstigt, folk säger; tiden läker alla sår, men jag tror inte att det stämmer. Inte för mig i allafall.
Jag hade hoppats att det skulle göra det, att det skulle kännas lite lättare allt eftersom.
Jag glömmer aldrig den där dagen. Den värdelösa, hemska dagen! Vi hade gått och lagt oss, pappa ringde, mamma kom in och bekräftade. - Han är borta. Vi grät tillsammans innan vi åkte upp för ett sista farväl. Jag kunde inte, ville inte tro det. Samtidigt kändes det som en lättnad. Jag visste att du inte hande ont, led, längre. Det var den värsta dagen i våra liv och du ska veta att du är saknad.
Det kändes som att jag inte skulle klara av vardagen. Men nu har det gått fem år, och here I am. Mot alla odds. Det har varit tungt, och ibland kan jag inte förstå hur jag har orkat, hur jag stått ut varje dag utan att bryta ihop alldeles. Många dagar har varit för mycket då allt rasat samman.
Jag beundrar dig för hur stark du var den sista tiden, kämpade dig igenom dagarna fast du hade ont. Jag önskar att cancer inte fanns! Då hade du varit här nu.
Jag älskar och saknar dig!
Kommentarer
Trackback
