Design by Sanne Holling

Dags att försöka sova, dagen blev inte alls som jag hade tänkt mig, men det går inte att göra så mycket åt... Måste upp tidigt imorgon och jag är lite nervös inför hur det kommer gå. Förhoppningsvis går allt bra, men man vet ju aldrig, och nervös är man väl oftast när det är något nytt man ska göra.

Vi får se hur det går helt enkelt...

OBS! Jag varnar nu för luddiga och nästintill-omöjliga-att-förstå inlägg, men det är en del av mig och kommer alltså att förekomma ibland.
Mina tankar, blir mina ord.

Usch, jag borde gå och lägga mig...
Är varken trött eller vill sova, men jag borde. Egentligen.
Ska upp imorgon, göra något viktigt. Har ingen lust med det heller, men jag borde. Eller måste, egentligen.

Igår kändes det bra. Idag känns det inte lika bra.

Världens sötaste lilla påskkärring! Klicka här om du också vill se henne :)

Jag vet ärligt talat inte hur jag ska överleva vardagen nu när OS snart är slut, det kommer bli så himla tomt... Hade jag fått välja hade det pågått året runt, varje år!
Läste en grymt bra artikel på aftonbladet och jag kände igen mig i varenda ord som stod där! Jag behöver inte säga något mer, inte ens försöka förklara hur jag känner inför att detta OS nu snart är slut.
Det enda jag säger är, läs den! Gör ni det, så förstår ni!

Klicka här för att komma till artikeln som beskriver hur jag, och säkert många många fler där ute känner just nu!

Gaah!!! Jag undrar vad jag har gjort för ont i mitt liv för att förtjäna alla dessa motgångar som bara kommer och kommer och kommer hela tiden...? Jag måste ha varit riktigt hemsk, det finns ingen annan förklaring.
Är det inte det ena, så är det det andra, och även om det bara är småsaker det gäller, så tär det på de få krafter som fortfarande finns kvar. Usch.

Grymt vacker låt av en grym sångare

 

Ett år... Ett helt långt år! Det är totalt sjukt. Jag fattar fortfarande inte att det är sant. Eller, jag vill inte förstå.

Jag borde varit där...

Orkar egentligen inte prata om det, och vill någon veta vad det gäller eller hur jag kände förra året, klicka här. Jag orkar som sagt inte ta upp det igen.

Livet är orättvist. Jag önskar du hade fått ett längre och bättre liv, Liv. Du är saknad!

Trött, ont i huvudet, molande värk i magen efter anfallen igår. Har dock inte haft panikont idag vilket är skönt.
Har fått klart arbetet som jag ska åka in och lämna imorgon i alla fall, vilket känns väldigt bra! Är relativt nöjd, och det får väl duga.
Borde kanske gå och lägga mig, men har ingen lust med det. Usch. Vet inte riktigt vad jag känner för...
Lite 2½ men kanske, det får mig alltid glad - no matter what :)

 

 

Har precis bevittnat en påkörning och en avlivning av ett stackars rådjur. Dock genom fönstret på behörigt avstånd, men ändå.
Min lilla vän som jag brukar se stå och slicka på vägen om nätterna när jag inte kan sova. Vem ska nu göra mig sällskap om jag har svårt att sova?

När tårarna rinner på grund av smärta, då är det väl något som är fel?
Medicinen verkar inte hjälpa och nu kan jag bara hoppas på att proverna visar något! Står inte ut med det här mycket längre...

 

 

Att få något bekräftat från de man älskar! Tack mamma & pappa för att ni tyckte lika mycket om mitt förslag som jag. Det betyder otroligt mycket för mig ♥

 

Så var vi här igen, den 24e November och en månad kvar till julafton. Till helgen är det första advent. Tänk vad tiden går! Känns inte länge sen vi var nyinflyttade här och knappt hade fått ordning på allt innan julgardiner, ljusstakar och stjärnor skulle upp!
Tycker det är så mysigt med advent. Ljus, glögg, pepparkakor och clementiner, stjärnor i fönstren, och mysfaktorn är hög!

Nu ska jag sätta mig framför tvn en stund.

Bilden är tagen förra julen

 

 

Nu är jag less på det här! Mitt huvud slutar aldrig göra ont och just nu känner jag bara för att kapa av det och slippa eländet. Det är väl inte en sådär jättebra idé kanske, men det känns som att det är det enda rätta att göra. Eftersom det har varit i stort sett likadant så länge nu så är jag redo att ge upp.

Imorgon ska jag i alla fall göra något, nämligen åka till mina kära, fina vänner Victor & Lizzan. Var väldigt länge sedan jag (vi) träffade dem och nu är det på tiden känner jag. Verkligen behövligt, jag saknar dem...

Det här är förresten mitt 666:e inlägg, kan det ha något med mitt mående att göra?

 

 

I helgen har min bästa Niclas varit här och hälsat på igen, vilket var trevligt, som vanligt :) Dock blev det lika sent, eller ska jag säga tidigt? som vanligt också...

 

Jag har även, under dagen, kommit fram till med att vi måste ses oftare. Jag hinner liksom få Niclas-abstinens när det går så lång tid som det gör...

Då skojar jag inte ens, jag får verkligen det!

Jag menar, när det har gått en månad sedan man sågs sist har man förmodligen väldigt mycket att prata om, ganska mycket att ta igen liksom. Det tror jag att fler håller med mig om.

 

Såå... Nu måste jag bara komma på ett sätt att få delad vårdnad om honom, alltså varannan helg, vilket antagligen inte kommer bli det lättaste, men jag ska se till att göra mitt bästa!

(Okej, för er som inte förstod det själva, observera ironin i det där sista ovan...)

 

Nej, men om läser det här så vill jag bara att du ska veta att jag tycker om dig väldigt mycket. Du är en grym vän som jag aldrig vill mista. Inte för allt i världen.

Jag vet att jag kan säga vad som helst till dig, du finns alltid där och det är jag evigt tacksam för. Verkligen!

Tack för att du finns i mitt liv ♥

 

 

Find me here, speak to me

I want to feel you, I need to hear you

You are the light that's leading me

To the place, where I find peace again

 

 

Vilket vi självklart ska fira! Tyvärr tillåter inte vår ekonomi några fina presenter till våra kära pappor men jag tror och hoppas att de uppskattar omtanken och sällskapet också.
Vi ska åka till min mormor och morfar senare, där vi är bjudna på mat kl. 17. Då passar vi även på att gratulera min pappa. Innan vi åker dit hade jag tänkt att åka upp till farfar en sväng och gratta honom också, tända ett ljus och tala om hur mycket jag saknar honom. Älskade farfar ♥

Igår var jag hos mamma och pappa och hälsade på i stort sett hela dagen vilket var trevligt! Min yngsta lillasyster hade en första killen (just ja, dom var bara kompisar...) hemma - spännande! Ja, jag kan erkänna att jag & äldsta lillasyster antagligen var mest uppspelta, fnissiga och nyfikna av alla!
Lillan börjar bli stor, vilket betyder att jag blir gammal...
Det känns liksom inte som att det var så länge sedan jag hade med mig min första kille hem efter skolan, men nu när jag tänker efter så är det 6 år sedan.
6 ÅR! Jag var 13 och ansåg mig tillräckligt vuxen för att stadga mig för livet... Tänk så fel jag hade!

Nu blev jag sentimental också, det tyder väl inte på något annat än att man börjar bli gammal?