Lite om Portsmouth
Portsmouth, en liten hamnstad på Englands södra sida, som endast har 200.000 invånare. Med de siffrorna är man endast rankade som Englands 80:e största stad, trots detta har det från denna stad kommit en hel del talang.
Alla som känner till namnet Charles Dickens vet säkert också att han var en författare och att han skrev böcker som Oliver Twist och David Copperfield.
Charles Dickens är född och uppvuxen i Portsmouth och numera finns det även ett museum till hans minne i staden.
Nu lämnar vi Dickens och Oliver Twist och allt det där för att istället gå in på det staden är mest känt för idag, nämligen sin fotboll.
Portsmouth FC, huserar än så länge i Premier League (högsta divisionen i England), jag säger än så länge, för det ser onekligen dystert ut för klubben, både sportsligt och ekonomiskt.
Portsmouth eller ”Pompey” som dom kallas spelar sina hemmamatcher på den gemytliga och småtrevliga arenan Fratton Park som har en publikkapacitet på cirka 20,000 åskådare. Den senaste triumfen för klubben kom så sent som säsongen 2007/2008 då man lyckades vinna FA-cupen efter att ha besegrat Cardiff i finalen med 1-0. Sen dess har det gått utför för klubben både sportsligt och ekonomiskt. Sportsligt ligger man nu hjälplöst sist i ligan och kommer med allra största sannolikhet att åka ut högsta divisionen efter säsongens slut.
Men det är inte det värsta, klubben har växande ekonomiska problem och spelarna har under vissa perioder inte kunnat få ut sina löner i tid och i skrivandes stund sitter Portsmouth ägare och styrelse i möten med det Engelska fotbollsförbundet om sin ekonomi och i värsta fall kan det sluta med konkurs för klubben som funnits sedan 1898.
Det som är mest skrämmande är att det inte bara är Portsmouth det ser illa ut för, ekonomin inom fotbollen är ett större problem än vad det någonsin varit förut och det växer med raketfart, det är dags att se upp nu, om det inte redan är för sent!
Vill du läsa mer om Portsmouth FC? Klicka här
Min Niclas gästbloggar!
Detta alldeles fantastiska erbjudande fick jag av min kära vän Sanne (för alla er som undrar, kanske en eller två personer, så ja, det är samma tjej som faktiskt äger just denna blogg) för ett par veckor sedan efter att jag klagat på att ingen kommenterar i denna tidigare nämnda blogg när jag nämns i den.
Oj vad luddigt detta blev, jag ska försöka bättra mig, har ju trots allt aldrig bloggat förut.
"Jaha, och vem fan är du då?" tänker du som läser nu, förneka det inte, du tänker just den tanken och det är helt okej.
Mitt namn är Niclas, i den här bloggen ibland kallad; "bästa niclas" och "min fina niclas" bland annat. Att jag skulle vara bäst eller för den delen fin är givetvis inte sant, det är bara Sannes egna lilla sätt att få mig att känna mig nöjd med mig själv för den jag är. "Funkar det?" undrar du nu.
Jo det gör det faktiskt, jag menar är man en komplimangnarkoman så är man, that's just the way it is!
Varför gör jag då detta? Ja det kan jag väl egentligen inte svara på egentligen. Jag antar att jag gör detta för Sannes skull, hon vill så gärna att jag ska göra det, ja just när jag skriver detta så försöker hon fortfarande få mig att göra detta, jag har givetvis spelat tveksam men faktum är att jag började för en bra stund sen. Vad gör man inte för sina vänner, eller hur? Men jag gör nog inte detta bara för att göra Sanne glad, utan detta är ett sätt för mig att kanske vidga mina vyer och göra något jag inte skulle ha gjort självmant. Jag har alltid gillat att skriva, det är inte det som är grejen det är nog bara det att jag aldrig riktigt vågat ta steget.
Nu tänker jag inte plåga er, Sannes trogna läsare, mer. Många kanske slutade läsa redan efter första stycket och en del kanske somnade efter det andra och det är återigen helt okej, det är ju trots allt inte mig ni kommer in hit för att läsa om, det är ju Sanne.
Som jag tidigare nämnt så är jag lite av en komplimangnarkoman, så lämna gärna en kommentar om vad ni tyckte/tycker om mitt lilla gästspel, oavsett om det är negativt eller positivt, tro mig jag kan ta det.
Ta hand om er så kanske vi hörs igen någon gång, om ni vill, vågar och kan!
Best regards
Niclas Sjöling
